Om mig

Är en kvinna i mina bästa år, född i slutet av 50-talet i kräftans tecken. Jag är mamma till Linda och Daniel, och sambo med Thomas. Vi bor i ett renoverings-objekt i östra Göteborg, min mammas föräldrahem. Vi flyttade in i april -09, och har renoverat sedan dess.. Ett hus att älska, men vi lär nog aldrig bli färdiga.
Linda bor alldeles i närheten, så vi träffas flera gånger i veckan. Daniel har flyttat västerut, tillbaka till Västra Frölunda. Där bor han med sin fina sambo arin. Det är fortfarande nära, det tar bara en kvart att köra dit.
 
I familjen ingick också fyra härliga cairnterrier: Fred, Dippen, Ditte och Citrus. Den 11 maj 2015 fick Fred och Dippen somna in, 16 och 14½ år gamla. De gav oss massor av roliga, härliga stunder, och saknaden är stor. Men vi har dottern Ditte och dotterdottern Citrus kvar, vår fina småtjejer.
Min syster (som har två cairn och en bullmastiff) och jag har haft en liten hobbykennel tillsammans, Hipperdipps. Just nu har vi en paus i uppfödningen, vi får se om och när det blir dax igen.
Men vi har fler hundar i familjen. Min dotter har två bushundar: en liten chihuahuablandning och en chihuahua, och min yngsta syster har en storpudel. Också i sambons släkt finns det en drös hundar  - tackolov träffas inte alla samtidigt..

Jag är lagledare för ett seniorlag i innebandy, IK Zenith. Vi spelar i division 1 och det är fruktansvärt roligt. Bytte klubb (2014)och var ett år i Partille Ibs, efter att ha varit många år i Frölunda Ibk, där jag fortfarande har en del av mitt hjärta. Känner att jag har hamnat väldigt rätt i min nya klubb, och kanske kommer jag att stanna kvar där tills det är dags att ställa in skorna. 

Ishockey, och då förstås framförallt Frölunda Indians, är ett stort intresse som jag delar med min sambo. Tidigare har vi gått på alla matcher i Scandinavium, men av praktiska skäl och hälsoskäl följer vi dem via tv i stället. Det brukar bli väldigt intensivt, vi lever oss in ganska bra bra i matcherna. Hundarna gillar det också, för de har lärt sig att när vi hojtar högt blir det Mariekex..
 
Jobbar gör jag tyvärr inte. Blev påkörd av ett rattfyllo 1991. Ständig värk, motoriska problem, dåligt minne och andra problem får jag leva med resten av livet. Det påverkar mig och familjen väldigt mycket i vardagen. Ungarna fick försaka en hel del under uppväxten pga sin trasiga mamma, men har aldrig, någonsin klagat. Min fantastiske man gnäller aldrig över att han får ta mer och mer av de tyngre sysslorna, men det är ju inte så roligt att inte kunna hjälpa till. Som fd arbetsledare är jag ju iofs ganska bra att fördela arbetet.. ;)
Du kan läsa om olyckan HÄR 
Kör ALDRIG onykter!!

Opererades i november -13 för svår artros i båda höfterna. De gav mig nya, fina höftledsproteser i båda höfterna samtidigt, så det var en stor operation. Det blev lite problem, fick frakturer i vänster lårben. Pga mina hjärnskador klarade jag inte av att avlasta benet, så jag fick stränga order att bara ligga i sängen - i två månader. Fick gå på toa, och göra lättare rörelser i liggande. Det var ingen höjdare, och min stackars sambo fick passa upp mig med mat och allt jag behövde. Den mannen är värd sin vikt i guld!
Nu tränar jag och det går bra. Men mycket långsammare än vad jag trodde från början. Jag får nog behålla min kompis käppen även i fortsättningen eftersom balansen inte är så bra, mina problem med motoriken blev lite värre efter operationen. Vikten är ett problem nu, efter år av nästan ingen rörelse alls pga svåra smärtor och sedan sängliggandet efter operationen. Är på väg neråt igen, men inte så fort.. ;)

 
Jag är ändå en mycket lycklig lottad person. Min familj är fantastisk, hjälper och stöttar mig när kroppen inte orkar och mina intressen gör att jag kommer ut bland folk. Eftersom jag är en ganska social person är det väldigt viktigt för mig.
Nu kan jag trots handikapp njuta vad livet har att erbjuda. 
I mycket lugnare takt än andra, men jag kan inte klaga över något - egentligen

Jag har det bra.