Olyckan

30 oktober 1991

Det var en bra dag till att börja med. Tillbringade förmiddagen med Linda som då var nästan på dagen 18 månader. Dagen efter hade jag tid hos MVC för att få bekräftat att hon skulle få ett litet syskon. Så trots ett visst illamående, var jag mycket glad.
Åkte till jobbet på Spårvägen på eftermiddagen. Jobbade som trafikledare, ett jobb som var så nära drömjobbet jag kunde komma. Full fart vissa stunder, tid för prat och tjat och småpul andra. Många goa arbetskamrater. Hade varit på Spårvägen i 12 år och hade inga tankar på att byta jobb.
Hade en skaplig kväll. Hade pratat med pappa på dagen, han fyllde år.
Inget vidare väder, småregnigt, blåsigt, kallt och ruggigt men det var ok ändå. Hade ju en stor, skön parkas - det blev nästan för varmt i bilen.

På kvällen fick jag ett larm till Hammarkullen, en spärrvakt hade blivit rånad. Som tur var hade det gått bra, men det blev ju polis och rapportering, papper skulle skrivas. När vi var klara körde jag mot till Drottningtorget med spärrvakten, hon skulle bli hämtad där. 
Stannade för rött ljus strax innan vi var framme. Såg att det var alldeles ny asfalt, tänkte på halkrisken samtidigt som en stor tankbil passerade korsningen.
Sedan small det. Högt och länge. Det skrek, kved och gnisslade om bilen. Jag hörde spärrvakten skrika Neeeeej. Jag fick ett enormt tryck över magen och bröstet av säkerhetsbältet. Tappade luften. Kommer ihåg att jag tänkte: Babyn, akta babyn! Allt bara kaos och oljud och en stor smäll. Och en duns. Ser taket i bilen och förstår inte varför jag tittar upp i taket. Det pyser. Luktar bensin. 
Tystnad. 
Bensin?? 
Helvete. Ut!! Skriker åt spärrvakten att vi måste ut, det luktar bensin. Upptäcker att sätet gått sönder och jag ligger ner. Sätter på blåljuset och varningsblinkers. Hennes dörr går inte att öppna, drar ut henne på min sida. Hon blöder. Krossat glas överallt. Hon verkar ok, tar henne till en lyktstolpe och säger att hon ska stanna där. Stannar en cyklist och ber han ska ta hand om henne. 
Jäklar! Den bärbara radion! Glömt i bilen. Tar mig till bilen igen. Larmar efter hjälp. Ställer mig i korsningen, en stor korsning med fyra filer åt varje håll, och dirigerar trafiken. Andra tar hand om bilen som körde på mig, bara en kvar i den. 
Hör sirener efter en stund, varför kommer de inte? Hör att någon ropar på mig i radion, men kommer mig inte för att svara. Först när de skäller på mig och ropar mitt namn och inte anropsnummer förstår jag. Jag ska lyfta radion och prata i den. De hittar mig inte, jag har gett fel adress. De letar efter mig i en korsning några hundra meter bort. 
Äntligen. Polisbilar och trafikledarkolleger. Det tjuter och blinkar blått överallt. Det smakar metall i munnen och bultar konstigt i öronen. 
Polisen D sätter mig i en bil. Kommer på att jag måste säga något till en av dem. Jag känner ju dem allihop genom jobbet. Han leder mig tillbaka och säger att jag ska stanna där. Ok. Ja, just det ja, jag måste ju rita märken runt bilen för utredningen. Smiter igen, och de får leta igen. De skäller på mig, placerar mig i baksätet och låser dörrarna. 
Åh-äntligen-där-kommer-Erik-min-chef-jag-måste-gå-till-honom-nu-med-en-gång. Ålar mig ut genom framsätet, framdörrarna är inte låsta. Erik-hjälp-mig-jag-är-med-barn. Ramlar ihop och börjar gråta. Den här gången plockar D fram handbojorna och säger att om jag inte stannar kvar i bilen sätter han fast mig i dörren med dem. Vet ju nu att han aldrig skulle göra så, men då funkade det. Rörde mig inte ur fläcken. Erik satt hos mig en stund. När han sedan skulle hämta mig, gick jag inte ur bilen. D fick säga till mig att det var ok.
När vi kom upp till Östra fanns bara en enda tanke. Babyn, hur skulle det gå med babyn.. Blev sydd med några stygn på varje vrist, hade fastnat i pedalerna på något sätt med fötterna. Ville inte ha bedövning, Babyn! Konstaterades att jag hade fått en kraftig hjärnskakning. Ingen röntgen! Babyn! När kommer gynekologen? Rädd. Jätterädd. Ont i huvudet, bröstet, nacken, toppen på huvudet svullnar. Konstigt, syster säger att jag är alldeles svullen och har blåmärke på skalpen. Glas i håret. Gyn kommer. Babyn lever!
Vill hem, bara hem.
Polisen säger att de vill att jag ska identifiera föraren av den andra bilen.
Han är full som ett ägg. 

Många år år senare. Har två fantastiskt underbara barn. Linda och Babyn. Som blev Daniel, nu ett par cm från 2 meter lång och alldeles perfekt. Inga skador fick han. De är världens bästa, har fått hjälpa mig mycket och försakat en hel del pga sin trasiga mamma.
Har en ny man som hjälpt, stöttat och älskat oss sedan 1998. Världens bästa Thomas. Min sambo. Min Livskamrat. Min bästa halva.

Är ju egentligen så lyckligt lottad, och känner mig lycklig. 
Men inte idag, inte just idag.
För åren efter olyckan har varit stundtals på ren göteborgska: överdjävliga. Post Traumatiskt Stress Syndrom. Hjärnskada. Skador i nackkotorna. Nervskador. Det här är skador som ger ständig värk. Motoriska problem. Minnesproblem. Ständig trötthet. Ångest - separationsångesten är en ständig följeslagare. Blir nervös bara familjen går ut med hundarna. För tänk om det händer något. Var ska jag leta då? Så småningom visade det sig att höftlederna fått ordentligt med stryk, vilket gjorde att jag nu har fått byta höftleder, båda två.
Och jag fick inte fortsätta jobba. FK, jobbet, facket och Järnvägsinspektionen satte stopp. Fast i omvänd ordning. Jag är vad man inte längre säger: sjukpensionär. Mot min vilja, även om jag idag har insett att jag faktiskt inte klarar att jobba. 
Men det har tagit mycket lång tid att acceptera.

Tro mig, jag var omgiven av skyddsänglar den kvällen. Han som körde på mig hade ca 80 km/h när han träffade min bil, som flög ca 32 m (lätt att mäta i den nya asfalten). Han hade gjort 83 m långa bromsspår, farten när han började bromsa uppskattades till drygt 140 km/h. 
Spärrvakten, min son och jag har tur som lever idag.

Hur han kunde köra på mig?
Han hade supit hela kvällen, och skulle fixa mer svartsprit i stan...

2 kommentarer:

  1. fy för i helvete för den alkoholisten! hoppas han fick ett långt straff på vatten o bröd.. <3 <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, 3 veckor, det var allt. ♥

      Radera